2024 är jag tillbaka på Höga kusten.
Sist satt jag här som 2-åring en sommar 1970 med min pappa i en gunga. Ett foto talar om att det hänt.
Vetgirighet och intresse för all historia uppdaterar min kunskap om varför denna del av Sverige är unik i ett globalt perspektiv; förstås isen och vattnet genom miljontals år.
Den rödaktiga Nordingrå graniten sträcker ut sig till det omedelbart bråddjupa havet nedanför de vidsträckta klapperstens fälten. Allt sammantaget ett landskap olikt något annat. Skuleberget, en av våra National parker, ligger också här.
Just detta berg berättade varje sommar från baksätet i pappas mint-gröna SAAB, att det bara var en timme kvar upp till det lilla röda huset på berget; till stenarna vid havet, armborsten och berättelsen om djungel-Jim.
Nu, juli 2024 och jag åker inåt landet.
Vill se bålberget.
Detta var socknens avrättningsplats där man 1675-1676 avrättade 71 oskyldiga kvinnor. Tänker inte så mycket mer på det under bilresan dit, men noterar med stegrande omedveten olust de öde husen samt de hus som snart kommer vara övergivna vid de intilliggande djupa vattnen och de djupa granskogarna som klättrar på de branter miljontals år av kraftig landhöjning har karvat ut. Nu är landskapet oregelbundet och dystert bestrött med de döda och utdöende husen.
Stannar bilen, det är 400 m att vandra till en berömd minnessten. Efter 100 m plötsligt i en glänta ett stort vitt kors med namn och ålder på ca 20 kvinnor från en av socknens tre församlingar. Så ytterligare 2 kors med lika många namn innan en platå med milsvid utsikt.
Med röd text ristat på ett imponerande granitblock står:
HÄR BRANN HÄXBÅL 1675
KVINNOR DOG
MÄN DÖMDE
TIDENS TRO
DRABBAR MÄNNISKAN
En annan mycket enklare uppsatt skrift uppmanar nutidens människor att inte grilla korv just här av respekt för platsen.
Vandrar nedåt. Dyster. Via QR-kod vid parkeringens informations tavla laddar jag ned 4 korta berättelser och beskrivningar. På väg till Torsåkers kyrka klarar jag av att lyssna till 3 av dem innan jag får nog. När jag kommer till denna gudomligt vackra plats där samma kyrka fortfarande ligger som den 1675, grips jag av det ljudlöst otäcka.
I just denna kyrka gavs 71 kvinnor nattvarden och insåg därmed att den mardröm de befann sig i inte skulle sluta med annat än deras död. Det heliga rummet fylldes med kvinnornas dödsskrik innan de med mäns våld föstes 7 km upp till berget där många hundra människor fick se sin granne, fru, dotter, mamma eller mormor avkläs och föras ned i stupstocken och huvudet avhugget med en yxa. Därpå lades de huvudlösa kropparna och huvudena, medans bergstoppen enligt vittnen färgades röd av blod, på högar av granris där kropparna sedan brändes. Det som återstod sänkte byns män uttryckslöst ned i den intilliggande lilla skogs-stjärnen.
De s k Nordingrå gossarna, 18 respektive 16 år gamla, också kallade visgossarna, utgav sig för att kunna identifiera häxor genom ett osynligt märke i pannan, djävulsmärket. Det visade att kvinnorna knullat med djävulen på Blåkulla. Bara gossarna kunde se märket och de fick betalt av kyrkan för sin tjänst. De kvinnor som pekats ut åtalades sedan för häxeri. Häxprocessen varade i Sverige 1668-1676 och mördade ca 300 kvinnor varav 71 på denna plats. Plötsligt börjar jag må fysiskt illa. Vill härifrån och aldrig tillbaks. Denna oskyldiga utflykt förvandlas till något som griper mig starkare än upplevelsen av några av nazi-Tysklands koncentrations läger. Allt slås ihop. Den döda bygden och dess ihåliga hus, samma kyrka då som nu i den gudomliga slänten ned mot vattnet. Djävulen själv står fortfarande där bakom solljuset och skrattar medans den ensamt kalla vattendroppen rinner ned längs min ryggrad.
När häxprocessen plötsligt bara upphör efter några år upplöses den kungliga trolldoms kommissionen och slutar resa runt landet och sprida skräck. Vad händer med en bygd där så många kvinnor på så kort tid bara ryckts bort. Vad hände med de som blev kvar och generationerna efter; barn och män som i vissa fall hade angivit sin egen mamma, syster och maka. Vad hände med arvet i jorden, luften och landskapet. Lever det kvar här någonstans i skuldens nedärvda mörker, eller finns inget kvar.
Jag förstår nog att det inte är denna ondska som gapar ur de öde husens fönsterramar och de svarta rummen där bakom, men jag skulle vilja fråga hur man är kyrkoherde idag i Torsåkers kyrka när en av ens företrädare varit kyrkoherde Johannes Erici Wattrangius 1675.
Av filosofisk självbevarelsedrift undrar jag om jag behövde denna upplevelse idag eller om den bara gör mig ont när jag förnam kall ondska.
Jag står där och stirrar på kyrkan medan jag fryser. Jag vill vara en bra människa.
ENG version:
The horror
In 2024 I am returning to the High Coast of norther Sweden. Last time I was here was the summer of 1970 as a 2-year-old, sitting on a swing with my father. A photo confirms it happened.
Curiosity and an interest in all history updates my knowledge of the special reason this part of Sweden is unique from a global perspective; the ice and water over millions of years, the coastline still raising from the ice like no where else. The reddish Nordingrå granite stretches out to the immediately deep sea below the vast fields of round stones, a landscape unlike any other. Skuleberget, one of Sweden’s National Parks, lays here too.
Every summer, that particular mountain told me from the back seat of my father’s mint-green SAAB that there was only an hour left to the little red house on the mountain; to the stones by the sea, the crossbow, and the story of Jungle Jim.
But that’s another story.
Now, in July 2024, I am heading inland. I want to see Bålberget (fire mountain). This was the parish’s execution site where, in 1675-1676, 71 innocent women were executed. I do not think much more about it during the car ride up there, but I note with increasing unconscious unease the abandoned houses and those houses soon to be deserted, situated by the nearby deep fjords and lakes and the dense spruce forests climbing the slopes carved out by erosion over millions of years. The landscape is irregular and gloomy, dotted with the dead and dying houses.
I stop the car, it is a 400-meter walk to a famous memorial stone. After 100 meters, suddenly in a clearing, there is a large white cross with the names and ages of about 20 women from one of the parish’s three congregations. Then further up another two crosses with as many names before a plateau with a vast view. Carved in red text on an impressive granite block, it says:
HERE BURNED WITCHES 1675
WOMEN DIED
MEN JUDGED
THE BELIEFS OF THE TIME
AFFECT PEOPLE
Another much simpler inscription urges people today not to barbecue sausages here out of respect for the site.
I walk down, gloomy. Through a QR code on the parking information board, I download four short stories. On the way to Torsåker’s church, I manage to listen to three of them before I have had enough. When I arrive at the divinely beautiful place where the same church still stands as it did in 1675, I am gripped by the silent horror. In this very church, 71 women took communion and realized that the nightmare they were in would only end with their death. The holy room was filled with the women’s death screams before they were violently forced 7 km up to the mountain where many hundreds of people watched their neighbor, wife, daughter, mother, or grandmother be stripped and placed on the chopping block and their heads chopped off with an axe. Then the headless bodies and heads were placed on piles of spruce branches where it all were burned. According to witnesses, the mountain top was stained red with blood and the killers concern only whether the fire would ignite despite the massive blood shed. The remains of the bodies were silently lowered by the village men into the nearby small forest pond.
The so-called Nordingrå boys, 18 and 16 years old respectively, also known as the ”whispering boys,” claimed to be able to identify witches through an invisible mark on the forehead, the devil’s mark. It showed that the women had had sex with the devil at Blåkulla. Only the boys could see the mark, and they were paid by the church for their service. The women identified were then prosecuted for witchcraft. The witch trials lasted in Sweden from 1668 to 1676 and murdered about 300 women, 71 of them at this site.
Suddenly I start to feel physically ill. I want to leave and never to return. This innocent excursion transforms into something that grips me more intensely than the experience of some of Nazi Germany’s concentration camps. Everything converges. The dead village and its hollow houses, the same church then as now in the divine slope down to the water. The devil himself still stands there behind the sunlight, laughing while a solitary cold water drop runs down my spine.
When the witch trials suddenly ended after a few years, the royal witchcraft commission dissolved and stopped traveling around the country spreading fear. What happens to a village where so many women were ripped away in such a short time. What happened to those who remained and the generations after; children and men who, in some cases, had denounced their own mother, sister, and wife. What happened to the legacy in the soil, air, and landscape. Does it live on somewhere here in the inherited darkness of guilt, or is nothing left.
I understand that it is not this evil that gapes out of the window frames of the abandoned houses with the dark rooms behind them, but I would like to ask how one is a pastor today in Torsåker’s church when one of your predecessors was Pastor Johannes Erici Wattrangius in 1675.
Out of philosophical self-preservation, I wonder if I needed this experience today or if it only harms me as I sense cold evil.
I stand there and gaze at the church while freezing. I want to be a good human.