Hade en timme mellan tågen i Katrineholm så jag satte mig på klassiska konditori Sultan.
När jag åker igenom, eller hastigt besöker dessa sörmländska små orter som man förstår en gång i tiden måste varit riktiga idyller, känner jag hur de verkar vara delvis ödelagda av trasiga människor och segregering. Du kan nästan ta på tomhetens olycka i luften framför dig. Sultan är inte heller den fristad mitt undermedvetna letade efter. Det är påfallande och faktiskt sorgligt deprimerande. På perrongen och vidare på sista sträckan österut ser jag barnen som bara verkar kunna kommunicera genom skriket fast de för längesedan borde ha ett språk, och sedan länge bokstavligen kunna stå på egna fötter istället för att sitta i för liten sulky framför olyckligt frånvarande vuxna till synes besatta av skränet från sin mobil.
Nu vill jag hem. Ut i skogen med hundarna. Ut med båten och slänga ankaret mitt i Båven.