Jag har låst in mig i en mörk skrubb och släckt lampan. Om en stund ska jag spela konsert, en helt vanlig konsert utan någon dramatik eller speciella svårigheter, en dag på jobbet med andra ord. Det är normalt och hälsosamt med lite fjärilar i magen emellanåt, men inte att bli skräckslagen och stum så jag får svårt att röra mig. Här sitter jag och kastas mellan den begynnande insiktens lättnad och en rädsla för att när jag går ur denna skrubb så kommer jag inte kunna kontrollera min kropp och finmotorik bland kollegor och inför all publik. Jag försöker förstå hur jag vid min ålder och efter ett liv i denna och tusenfalt värre situationer alls kan känna så här. Det är lika omöjligt att begripa som det är frustrerande vilket bara får rädslan att accelerera. Jag står inför min egen avgrund.
Ett dygn tidigare har jag resonerat mig själv fram till att jag vill trappa ned musiken med tiden bakom cellon för att jag inte orkar längre. Jag har under en tid sökt andra jobb för att förändra en livssituation som kanske kan bli både rolig och utmanande, men den processen ska inte drivas av ett flyktbeteende som så många gånger tidigare i livet. Jag är ingen smitare men jag börjar se att det i flera privata och yrkesmässiga situationer tidigare i mitt liv funnits alternativa vägar, det hade inte behövt vara svart eller vitt.
Nu efter ett dygn vet jag att det inte är något fel på relationen till musiken eller cellon. Jag kan till och med använda cellon som metafor i mina verkliga händer när jag sjösätter skeppet i mitt inre vatten för att bortom
horisonten återbesöka ett land där jag varit för väldigt längesedan. Det är bra att med ökad målmedvetenhet träna de muskler som annars försvagas och möjligtvis sämre tål de repetitiva och monotona rörelserna under det naturliga åldrandet, men det är inget fel på mig, det är påvisat genom en klinisk och neurologisk undersökning efter eget initiativ. Diagnos och slutsats är holistisk, själ och fysik sitter intimt ihop och behovet är att reducera stress och inte lägga in mer ångest och frustration i kroppen. Jag behöver ingjuta alla de negativa känslornas motsatser då delar av min kropp under ett liv blivit min själs soptipp.
Men, varifrån kommer egentligen rädslan som förföljt mig så länge?
Genom cellon och musiken fick jag till slut min pappas respekt och uppmärksamhet vid 9 års ålder. Min första cello lärare från Robertsfors i Västerbotten påminde på en del vis om min morfar som vräkte ned sin känslosamhet och sentimentalitet i mig, cellon och musiken…Gammal fäbodpsalm, morfar lämnar rummet i tårar utan att säga något, jag sitter kvar med min cello. Pappa var svartsjuk på min och morfars kärleksfulla relation, han hatade att vara i Umeå på somrarna. Han var oförmögen att uttrycka vad morfar kunde, men det fanns nog samtidigt inte mycket i livet han själv längtade mer efter – som sin egen pappas kärlek han sedan skulle kunnat ge vidare till sin egen son. När jag letar i diset av barndomens minnen finner jag en återkommande
känsla från pappa att jag är oönskad och i vägen, ofta fel och att jag är obegåvad och klantig, att jag är naiv och inte fattar. Jag tröstäter på nätterna som liten och utvecklar tidigt ett livslångt överviktsproblem som pappa emellanåt hånar mig för upp i vuxen ålder. I tonåren bekräftar han att jag var oönskad. Pappa har ett behov att straffa mig när jag ger honom en vacker sten som han omedelbart slänger i Norrforsen, eller när jag möter honom i trappen hemma svettig efter en löprunda för att jag så gärna vill ha beröm, då går han bara förbi mig utan att se på mig och muttrar surt att han inte vill att jag duschar mer än en gång per dag. Jag minns skammen och besvikelsen där jag sitter svettig och förväntansfull efter att ha suttit och väntat på pappas hemkomst. Jag är övergiven, förödmjukad. Tillintetgjord.
Första minnet av misshandel är vid 4 års ålder, vad som kan ha hänt tidigare minns jag inte. Sista gången han slog mig var jag 35. Hur mycket av min rädsla sitter här? Hur mycket av min ilska riktar sig mot min mamma som aldrig gick emellan och skyddade mig fysiskt, och som lät pappas flykt från Umeå slita mig ifrån min morfar när jag var 5 år? Jag ser i valet av mina privata och yrkesmässiga relationer ett bekräftelsebehov och en återkommande rädsla för att göra fel och misslyckas. Rädslan inför risken att bli bestraffad och därmed bli berövad det som betyder allt för ett barn. Ur bekräftelsebehovet har nu en blogg blivit till, långt innan dess en internationellt verksam stråkkvartett, en fantastisk kammarorkester utvecklats, en av världens största producenter av festivaler och kursverksamhet för unga människor skapats framför ögonen på min pappa. Jag har mött och lärt känna fantastiska människor från hela världen och kommit att själv betyda mycket för många. Jag har fantastiska vänner och människor nära mig. Jag är inte en ensamvarg utan en lagspelare och jag måste skapa kreativa sammanhang där jag är behövd och känner mig nödvändig.
Psykisk ohälsa förs framåt och överförs till barn och jag måste bättre förstå mina föräldrar för att hela mig själv, där har jag inget val. Lägger jag locket på kommer bara det inre trycket att öka med åren och problemen tillta. Mamma har säkert överfört stress för att anpassa sig till sin man som hon var besatt av, pappa har överfört sina såriga och obearbetade barndomstrauman på mig och därmed gett mig ett pågående trauma. Igen, om ett trauma inte bearbetas ökar trycket med tiden. Denna stress kan skapa kroniska tillstånd och obalans i våra nervsystem eftersom det inte går att separera kroppens biologi från känslor, fysiska, psykologiska och sociala faktorer.
Kanske kommer jag inte längre än så här just nu. Jag behöver meditera över den inre konflikten av autenticitet, rätten till mina egna känslor – och anknytningen, den naturliga med morfar och kampen för pappas. Jag överlämnar denna insikt till mitt högre undermedvetande och förlitar mig på min egen själs gudomliga förmåga att läka. Då kan kunskapen silas ned i själens djup och bli den reling jag håller mig fast vid när jag annars skulle spolats överbord. Jag ger mig själv tillfredställelsen över att jag inte hade orden för detta igår, och jag känner trösten i insikten att även om min historia är min egen så delar jag detta på ett eller annat sätt med nästan alla andra människor. Dessa djupt mänskliga mekanismer styr vår omvärld, det borde inte vara ett sådant tabu att prata om vårt allra innersta.