CELLO
Med dialekten av saknad
längtan
så låter jag
Bakom varje ensemble
finns vi två som behövde varandra
i cellons kropp och själ
Genom vänskap kom du
ouppnåeligt min där i hörnet med din lilla kropp mot min stora
Beundrar var dag steget ur etuiet
måste höra
du är där
Jag hinner tänka
innan Wigmore entré opus 133
fyras drömmar nådde fram med Beethoven nu i våra händer
Medan magikern bland oss skyddades av vår ed
är minnets vy från Ben Nevis
vardagens gissel
Ur min stela botten svarar Nimrod
Jag såg dig
Vi försvarslösa tänder gemenskapens eviga fyr
På andra sidan havet nedanför din veranda
färdas vår kärlek
i strömmen vid din sida
Fullsatta förväntningar dånar från salen väntar med Mannen från berget
Det förbannade hängslet trasigt Vanställda klor sliter sönder uret medan kvinnans gråt bakom bekräftar
Du är rädd vet inte var du är
T skulle stannat
Mannen från berget vet inte
Ingen vet
Sista konserten
Här
Till slut hängslet redo
din hälsning tystar
Du berättar du är på väg
Ber de unga finna framtid
Det är inte inslaget från din brutna vinge som gör Tannhäusers horninsats perfekt
det var magi
när hans hand vilade över oss alla
I fingrarna uppfattar jag musiken från köket
Med minnen från Karelens röda vatten
i djupa taigan ovan Volgas oändliga solrosfält vet jag
När Borodinkvartetten spelar Beethovens långsamma e-moll
Kvartettcellist ska det stå på stenen
BLODSBAND
Jag måste tala med dig
vår vandring så lika
För längesedan
ditt kärleksfulla leende framför avskeden
Och nu
vi förstår den långa berättelsen vi är en del av
Liten av skuggan
i trädgården ensamt drömmande
så lika vi
Ur sorgens metamorfos
vandrar centauren nu vid din sida
Förstenad
Det lilla ljuset från öster
ger broder
styrka vända tillbaka
Efter sista andetaget
det kalla vattnet
Naken i båten utan åror
Vilsen
Ge mig ett tecken
i din närvaro flyger jag ovan allt
Kom tillbaka ta min hand
Vandra med mig
när jag behöver dig
där jag aldrig vandrat
Kärleken omsluter oss
så enkelt
när ensamhetens råa styrka mästrar smärtan
Ett sista andetag i våra armar
Så levde du
genom oändlig saknad ses vi igen
Septembers ömma gryningsljus över granens blöta kropp
och i dimman försvinner du som ej längre finns
här
Hur kunde du slänga stenen i forsen
Ingen aning hade väl du vad du gav
En evig plåga
Ett fantastiskt liv
Inget vill jag vara utan
UR ETT LIV
Vapnet och polisbrickan skymtar bakom den korta skinnjackan
från golvet gapar lille-man
Människa räddas då tidiga morgonens samtal blir livets vaccin
Enens träd blir armborst när hjältar berättas längs havets runda stenar
En sista gång sjunger min cello den gamla fäbodpsalmen för er båda
Jag håller hårt i mjuka åsnan
lyssnar demonens mardröm
det väser i trappan
ingen väg ut
Med sorgens livlösa ögon kommer hugget
som inte dräper
Såret försvinner genom förlåtelse
i ditt sist andetaget
Blicken i ljuset och greppet fast
Blunda
Jag vågar vända huvudet mot mörka fönstret
Då ljuset skymmer och greppet släpper är jag inte längre rädd för kroppens sår och själens dissonanser
vänder till ljuset och greppa åter
Jag längtar efter natten
min själs hamn
Gryningens morgonstrålar dansar på det lugna vattnet men mitt skepp väntar redan vågorna
Hoppas skrovet håller bättre idag
snabbt och lätt vill jag färdas med min dyrbara last
till ännu en natt
Bortom orden har jag färdats
Outhärdlig insikt om närhetens stagnation silar giftet
ingen tvekan om tappad tid
Vägskälets avfart försvinner ohjälpligt i backspegeln bakom nästa krök
jag kommer inte hem ikväll heller
Långsamt dricker jag ditt gift
jag har synat dina masker
det är dags att skiljas
GÅ ILAND
Till slut inför det oöverstigliga berget
Kompassen jag fick av min morfar är borta
Kläderna min mor gav mig värmer ej längre
det enda livet finns bortom bergen
Jag ber er älskade saknade redan på andra sidan att visa mig vägen när jag vill gå iland
Uråldriga portar öppnas och
vid dess sida hörs tonen
Ge fri lejd åt alla väsen
I stillheten framför det stora mysteriet
möter de leende änglarna den kärleksfulla trofastheten från klarblå ögon