”Fröbjörn och Gudrun de reste stenen efter Romund, sin raske son här till minnesmärke.
Han var Rodgers broder, Gud hjälpe hans ande. Öpir högg runorna…”
(Runsten med inskrift från 1000-talet e. Kr.)
Längs denna skogsväg bakom Gryts kyrka utanför Stjärnhov, i min nya hembygd, vandrar jag ofta. Vägen genom mångt tusenårig kulturmark erbjuder själen rörelse och kroppen fin motion då den med svag lutning slingrar sig upp emot den lilla höjd jag förmodar i gammal tid inspirerat till det gammelnordiska namnet, Odensberga.
I Gryts kyrka driver jag sedan flera år en internationell klassisk musikfestival som manifesterar det jag ägnat större delen av mitt yrkesliv åt. Så har jag hamnat här.
Då jag är en historieintresserad person, har jag alltid varit medveten om att det utanför Gryts kyrka står en tusen år gammal runsten, rest av Fröbjörn och Gudrun till minnet av sonen Romund.
Detta är inte dikt, de var lika levande som du och jag är nu.
Jag låter stenen komma nära mitt sinne. Genom runorna får jag fatt i namnen på en liten familj som kanske bott här i närheten av Odensberga, att denna familj drabbats av en överväldigande tragedi som föräldrarna velat berätta om. Kanske hade de inte i sinnet att historien skulle tala tusen år senare. Men, det gör den, och deras känsla av sorg, förlust och saknad blir här och nu i min tid.
Med sten och mejsel har riktiga människors liv färdats över tusen år, Fröbjörn och Gudruns familjs tragedi hade annars varit djupt begraven…utanför människors glömska. Min reflektion, som ödet ville, över dessa människor representerar att ett tusen årigt minne – vaknar.
Tusen år har försvunnit.
Fröbjörn och Gudrun har varit lika verkliga och av lika mycket kött och blod som jag själv och genom mina egna förluster i livet kan jag känna deras sorg. Skulle de ha älskat mindre bara för att de levde för tusen år sedan, blir deras känslor mindre av tusen år…Slå nu inte direkt ifrån dig denna fråga med ett till synes självklart kort och ogenomtänkt svar, utan stanna upp och känn efter…häver tiden en människas sorg?
Ofta vandrar jag skogsvägen i skymning eller mörker där jag sätter min fot rätt tack vare snöns konturer mot mark och träd, eller månens och stjärnors ljus som finner glipor av alvers silver mellan granars stammar ner mot vägen. Stenar och klippblock längs vägens sidor får mig att tro att dessa är lämningar efter mänsklig hand.
När jag en dag i tidig skymning för något år sedan anar faktiska och som det tydligt syns, upprepade och systematiska räfflor i marken där massiva träd nu skjuter upp sina resliga stammar i en väldig oordning, blir jag väldigt nyfiken och skickar bilder till nära vän som är arkeolog. Jag får veta att detta är något relativt ovanligt och en så kallad ryggad fornåker. Här har alltså människan brukat jorden för längesedan. Sporrad av detta letar jag mig vidare in i denna snårskog och finner med hjälp av riksantikvariatets historiska kartor med kortfattad information från äldre utgrävningar; mängder av stensättningar och gravar daterade från yngre stenålder och bronsålder upp genom järnåldern. Bosättningar, åkrar och gravfält vittnar om att människor levt på denna relativt lilla plats under 5–6000 år bakåt i tiden.
Vi vet också att den tidiga medeltidens kyrkor ofta uppfördes på de gamla heliga hedniska platserna för att markera Kristus seger över det hedniska mörkret. Fröbjörns och Gudruns minnessten lades på golvet vid entrén för bygdens kyrkobesökare att skava sina lortiga fotbeklädnader emot. När vi uppnått tillräcklig bildning och förstånd 800 år senare restes stenen utanför kyrkan.
Efter några hundra meter in längs skogsvägen vet jag så att i det kompakta mörkret i den täta granskogen till vänster, finns spår av människor som levt på just denna plats i många tusen år. I gravfälten ett stycke in ligger många hundratals generationer begravda, i fornåkrarna har människor brukat jorden sedan den äldre stenålderns nomadliv gled över till den yngre stenålderns där vi människor bosatte oss och bildade små samhällen och tog de första stegen mot större gemenskaper och kulturutveckling.
Tanken svindlar och jag blir rörd inför allt liv som levts här inne i den mörka barrskogen, och min normala rädsla för mörker ersätts endast av respekt och vördnad inför de som gått före och därigenom berett vägen för det liv du och jag lever idag. Här har människor fötts och levt ett kortare liv än våra, barn blivit vuxen, vuxen blivit gammal och lämnat tiden enligt den livsåskådning man då hade om världsalltet. Människor har skrattat och gråtit, älskat och hatat precis som vi.
I det kuperade sagolandskap med relativ närhet till hav, tänker jag att med den landhöjning som skett sedan Fröbjörn och Gudruns dagar, så kunde man förmodligen ta sig vattenvägen härifrån till det vi idag kallar Östersjön med de plana träskepp man då använde.
Jag låter fantasin löpa vidare och tänker åter på Fröbjörn & Gudrun med lille-bror Rodger i famnen när de vinkar av Romund när han ger sig av österut på vikingatåg mot Gårdarike och Särkland med Ingvar den vittfarne. Endast ett skepp kom tillbaka många år senare efter detta berömda vikingatåg genom dagens Ryssland mot nuvarande Turkiet. Romund var inte med på den enda båten som kom tillbaks.
Kanske lade Fröbjörn, på sin ålders höst, den första stenen till vad som skulle bli Gryts kyrka, en plats där han med sin familj bad för sin förlorade sons själ.
Jag vänder mitt huvud mot nordväst. Det är absolut svart av den täta och uråldriga granskogen där inte en tillstymmelse av månljus tränger igenom. Jag vet exakt var jag är och vad som finns där inne. Jag ber mina hundar stanna, tar av mig handsken och drar upp jackan så långt det går på min högra arm. Långsamt sträcker jag ut min arm och hand och särar mina fingrar allt jag förmår. Stilla. Sluter mina ögon och tänker att…jag ser er, jag hör er, ni som levt här. Fröbjörn och hans hustru Gudrun och deras pojkar, och alla de andra.
Innan och efter.