Stora delar av den skog bakom Gryts
kyrka strax utanför Stjärnhov där jag brukar vandra med hundarna är skövlad.
Det är en förfärligt sorglig upplevelse att ta in. De fällda liken av tall,
gran och björk förefaller friska och årsringarna räknar 40-70 år. Maskinerna
har lämnat efter sig ett apokalyptiskt landskap med meterhöga stubbar och leriga
sår i marken. Denna f d uråldriga och frodiga skog var dessutom fylld av
lämningar från förhistorisk tid som nu är delvis borta. Skogen är en del av
vårt kulturarv där vi människor lever. Vi behöver skogen och har en unik
möjlighet vara i den med vår allemansrätt. Hur många generationer dröjer det
innan här åter står en djup skog för djur att leva i och en annan värld för oss
människor att besöka. Kriget i vår närhet har stegrat virkespriserna och
skövlandet av skog blir en bild av hur vi också för ett krig mot oss själva när
vinstmaximering och mätandet av allt i ekonomiska termer får regera. Vilka
värden prioriterar vi, vilka värden borde vi prioritera i en kris? Åsynen av
denna förstörelse, detta ynklighetens monument, gör mig ledsen, arg och
bedrövad.
