Som 54-årig arkeologistudent kan jag inte motstå frestelsen att trots den eländiga terrängen, låta mina draghundar släpa mig upp mot det jag förmodar måste ha varit själva portalen till tryggheten uppe på höjden. Här uppe sitter jag nu och har en milsvid utsikt från en av Sörmlands ca 100 fornborgar som kom till under en europeisk orostid efter det romerska imperiets sammanbrott 500 e kr, den s k folkvandringstiden. Här sökte människor skydd under några hundra års tid och här har man på alla sätt levt med familj, vänner och ovänner. Här har man bedömt och försökt förstå vilka faror som lurade utanför murarna i de djupa skogarna och i de farvatten som låg närmre på den tiden. Dessa våra förfäder som ännu inte var svenskar utan en väldig blandning av människor som vandrat kors och tvärs i tusentals år, var förmodligen som folk är nu; en del modiga och lugna, andra rädda och osäkra. Vilka bestämde här uppe på höjden; de modiga och lugna eller de rädda som skrek högst? Det fanns en nödvändighet i att både skydda sig mot faran utanför och ett behov av att med nyfikenhet och mod också förstå världen utanför.
Hundarna har nu fått sina grisöron att tugga på, jag njuter min näringsfattiga men nostalgiska matsäck; 70-tals limpa med prickig korv och kaffe. Jag känner att mitt medvetande börjar få fäste i något och väntar in medan korpen försvinner bakom åsen.
Så. I skuggan av världsläget och situationen i Sverige hopar sig frågorna. Begreppen kultur och främlingsfientlighet kanske inte fanns för 1 500 år sedan men alldeles säkert dess innebörder och därmed olika förhållningssätt. Kulturen var knuten till språk, seder, jordens ritualer. Det mänskliga behovet att förklara världsalltet fanns genom förmågan att beskriva det vi inte såg framför oss. Främlingsfientligheten och rädslan inför de som såg annorlunda ut och förklarade tillvaron annorlunda fanns säkert, men också vår nyfikenhet på vad de kunde ha med sig med förmåga att förbättra vår egen tillvaro.
Här sitter vi nu 2022 efter att ha blandat oss själva och allt synligt och osynligt vi haft med oss och tagit emot under alla generationer.
Jag tittar ner i kaffekoppen och begrundar vad ideologerna bakom den svenska regeringen utrycker om svenskhet och behov av s k kulturkanon och undrar hur vi kommit hit; vi som kan och vet så mycket, vi som borde lärt oss av de som vandrat innan och som varnat för just detta.
Jag undrar vad som en gång krävdes för en broders tillit och om vissa lokala samhällen var mer toleranta än andra under den omvälvande folkvandringstiden när just denna plats representerade tryggheten för människorna i den omgivande geografin. Jag väljer att tro att den tidens långvariga kulturer måste innehållit öppenhet och tolerans av det enkla skälet att man behövde varandras olikheter. Men också att den insiktsfulla människan då som nu på sitt eget vis förstår att den sanna innebörden av kultur är hur du är med dig själv, det mest intima hos oss var och en. Kanske fornborgen kan inspirera oss att inte vara en mur mot våra rädslor och det som är annorlunda utan i stället sinnebilden av ett fyrtorn i en orolig tid. Att vi förstår att vi endast på sikt kan få ett bättre, mer gemensamt och integrerat samhälle om vi tillsammans och respektfullt hjälper till och bidrar med allt som gör oss unika som individer.
I fornborgens fallna stenar känner jag starkt uppmaningen att Du och jag måste kunna bättre än var vi hamnat hösten 2022, och jag blir inspirerad över hur jag vill förhålla mig till min samtid för att min generations eftermäle och våra barns framtid ska bli så bra den kan bli.
Nu reser jag mig åter upp, mossan under var inte torr. Inspirerad av Mishkas & Kimis nyfikenhet på den djupa skogen utanför fornborgen vandrar vi nedåt. Det är en sällsam upplevelse att uppleva tillvaron med en annan varelse. Det sägs att det är svårare att gå nedför en sluttning än uppför och fötterna halkar ned över glatta höstlöv, våta grenar och de av mänsklig hand en gång resta men nu fallna stora stenarna. Hundarna förstår med sitt väna sinne att de måste lägga band på sin iver för att inte riva omkull mig när jag åter befinner mig i det som måste varit portalen till fornborgen. Tanken berör mig; vad kände den modige, vad kände den rädda på väg igenom på exakt detta ställe, och vad skulle kvällens berättelse i mörkret vid elden handla om? Förmodligen om både rädsla och mod och hur fint det var att åter få sitta tillsammans vid elden och få berätta, lyssna och lära.