Jag behöver skriva några rader till dig och jag gör det passande nog med din gamla favoritinspelning av Bruckners symfoni nr 8 med Berlin & Karajan i förgrunden. Du minns kanske den tjocka LP-boxen med Karajan på fronten och brevet däri från en kvinnlig brevvän du hade på 60-talet innan du träffade mamma. Det där brevet kom att bli ett litet mysterium när jag i mina tidiga tonår sökte sätt att förstå och komma nära dig. Den boxen försvann när jag och Henrik tömde huset efter dig för 11 år sedan tillsammans med en del annat jag nu hade velat ha kvar. Från att ha stått på den ännu delvis blodindränkta heltäckningsmattan i ditt sovrum vid fotändan av din säng och övervägt vilka av dina eländigt fula virkade hembygdsslipsar vi skulle behålla, blev vi efter några dagar helt stumma och immuna mot all sentimentalitet inför det oerhörda arbetet det innebar att tömma ett hus med en familjs historia. Många av dina böcker hade jag velat ha nu eftersom jag börjat läsa, mina två gamla hockey-plockhandskar, den bruna Cooper handsken och den svart-gula från Intersport i Skellefteå hade jag önskat ha kvar nu. Men det gick bara inte.
Du hör inte vad jag har att säga eftersom du varit död i 11 år. Detta samtal borde vi ha haft för 20 år sedan när du fortfarande var skarp och den du fortfarande var under mina första 35 år. Sedan blev du gammal och din personlighet gradvis alltmer utsuddad. Jag skulle vilja ha dig mitt framför mig nu medan du ännu var i din krafts dagar, först nu skulle jag kunna möta dig på riktigt. Med den jag är och det jag nu vet hade du inte haft en chans att skrämma eller förminska mig.
Ja, jag är jävligt arg på dig pappa, för samtidigt som jag inser att du själv är ett offer för din egen uppväxt som äldste son så måste en människa som blir förälder växla upp och ta ett ansvar för det nya livet. Här misslyckades du. Och mamma som var besatt av dig gick inte emellan när hon behövt skydda mig från dig. Ni misslyckade bägge två med det allra viktigaste. Är jag orättvis? Jag är själv förälder och har lyckats bibehålla och utveckla en relation med mitt barn trots att vi bodde tillsammans i endast 18 månader. Jag har sårat henne flera gånger då jag var upptagen av mig själv och blev frånvarande. Men hon vet att hennes pappa älskar henne mest av allt, och jag kan utan återhållsamhet berätta hur mycket jag älskar henne och hur stolt jag är över henne för att hon är precis den hon är. Hon är allt en förälder kan drömma om. Minns du dopkalaset på Reduttvägen i Täby, du och jag står ensamma på balkongen och du vet att jag och hennes mamma har det jobbigt. Ditt råd där och då till din 26-årige son var att glömma dem båda två, gå vidare och bara skita i den lilla familjen.
Pappa, du har på många sätt varit mitt liv mitt allt, och som jag kämpat för din uppmärksamhet, respekt och kärlek. När jag så genom den gudomliga försynen finner den via musiken och cellon så blir det både din och min räddning. Genom min kamp för din uppmärksamhet uppstår en massa fantastiska saker och många av mina starkaste minnen från livet är med dig, mig och cellon; Din häpenhet när jag som 9-åring i ett radhus i Hultsfred kan spela en operamelodi du tyckte mycket om och jag minns ännu att du bara stod där och gapade…våra fredags resor till Ljungskile på 80-talet för mina cellolektioner…när jag senare stolt kom hem med kvartetten eller när du och jag stod och rökte utanför svenska ambassaden i London efter vår Wigmore debut…när jag mot slutet av ditt liv satte upp Allan Petterssons 7 i Folkets Hus i Trollhättan – för din skull.
Det finns många sådana minnen och visst har du också uppmuntrat mig och jag känt att du ibland varit stolt. Jag har fått ett fantastiskt liv med musiken och fått vara med om saker som är få förunnat när jag rest över hela världen och mött, lärt känna och påverkats av otroliga människor. Jag är tacksam för allt detta och inser ur vilka behov och vilken dynamik det sprungit. Men missförstå mig nu inte, detta hände för att jag sökte din uppmärksamhet och respekt. Det är mitt verk.
Jag har ett vagt minne av att du en gång berättade för mig att när du var 17 år vandrade i timmar i Umeås utkanter och frågade dig själv varför livet var så jävligt och att du funderade på att ta ditt liv. Att din pappa, när du flyttat hemifrån och bodde på studentrum på universitet, förgäves sökte upp dig och knackade på din dörr men att du aldrig öppnade och sedan aldrig återsåg honom. Jag får aldrig veta vad du var med om under dina första 10 år eftersom dina syskon var alltför små eller också är borta. Men det du varit med om är överfört på mig och har blivit en del av mitt trauma. Jag måste försöka förstå dig efter bästa förmåga för att själv komma så långt jag kan.
Jag inser att detta är envägs kommunikation eftersom du är oförmögen ge din berättelse och version av allt. Men det spelar å andra sidan ingen roll eftersom jag har mina minnen och upplevelser som jag har rätt till. Bortsett från de förbannade minnen jag har av de 5–6 tillfällen från det att jag är 4–35 år när du nitar eller skadar mig fysiskt vilket bara Gud kan förlåta dig för, så har jag ett massivt minne från hela barndomen av att du ofta är arg, på jävla dåligt humör, är lynnig och oberäknelig. Att jag är rädd för dig. Jag känner ditt behov av att straffa mig, för den relation jag hade med min morfar som blev en metafor för dina misslyckanden som pappa, för att jag kom i vägen för din forskning utomlands och på universitetet, ett hinder för mammas arkitektstudier? Ni hamnade som ungt par i händerna på mammas föräldrar där du ofta kände dig missanpassad och underlägsen. Du berättar en gång när jag är 15 år och sitter i mitt pojkrum att jag var en oönskad. Det mest otäcka med det minnet är att jag fortfarande minns ditt behov av att tala om det för mig. Varför berättade du det, vad i helvete ville du egentligen uppnå med det? Eftersom du var matematiklärare och jag ytterst medelmåttig i just det ämnet använde du det övertaget för att påvisa hur obegåvad och korkad du tyckte jag var. Den fina HP miniräknaren du gett mig i julklapp, som du efter att ha stått bakom min rygg och arbetat upp ditt raseri, sedan vrålande krossade med all din kraft mot mitt skrivbord när jag satt där – bara för att jag inte fattade en uppgift. Jag minns uttalanden som ”Det är synd om dig för att du är så jävla korkad…” Varför sa du så? Vem är det som är korkad som säger så till ett barn. Du ville straffa din egen uppväxt, din pappa och kanske din mamma för att hon inte skyddade eller vad vet jag – i stället gick du loss på mig och implementerade en livslång rädsla i mig, en osäkerhet en skräck och allra längst in ett för omvärlden osynligt och trasigt självförtroende. Båda dina söner lider på varsitt sätt av missbruksproblem. Fan farsan, du hade inte ett livets carte blanche för att du själv var ett offer, det var ditt ansvar att hugga av hydrans huvuden innan de nådde dina söner.
Jag sliter med detta nu när jag snart är 55 år och du varit död i 11.