Barndom
Med alltmer dyrbar tid vill jag veta för att bli mer
Jag skriver för att minnas
människor jag burit
med betydelser jag inte betvivlar
Det som saknas frammanas ur nuet
Älskade bror, varför minns jag inte
än mer vår barndom
Det första jag minns är när morfar lärde mig cykla, jag var fyra år. Morfar hade ställt ölbacken i trä bredvid den alltför stora cykeln och hjälpt mig upp på den röda limpan. Jag tappar balansen efter några få meter, avhängd morfars trygghet när han släpper mig förvissad om sitt första barnbarns förträfflighet och förmåga att lyckas. När styret med de i ändarna tack och lov runda gummi handtagen åker in i magen på mig, slår jag i marken. Jag minns sekunderna av stolthet innan fallet, när jag cyklar själv utan stödhjul i det varma och soliga sommarvädret, morfars kärleksfulla leende, min förväntan på belöningen att i hans knä sitta med mormors rabarbersaft, hallon-grottorna, kokos-topparna och de små handknutna vetebullarna med strösocker och russin. All denna belönings lycka rymdes i detta korta ögonblick av att kunna cykla själv. Plötsligt ligger jag i gräset och skriker och ser den förfärliga skråman i huden på ena sidan av magen. Mormor och mamma rusar förskräckt till och reagerar förstås våldsamt dramatiskt överdrivet som mammor gör när deras små barn slagit sig. Då det står bortom tvivel att det är en skråma och inte ett hål rätt in i magen, får den nu skamsne morfadern, som vanligt och för syns skull med bar överkropp, kaskader av förebråelser av sin hustrus smattrande temperament. Mamma viker undan inför sina föräldrar, och om min far alls var närvarande satt han förmodligen bokstavligen i sin tillflykts hammock och dövade sitt utanförskaps ångest och svartsjuka genom att ockupera hjärnan med Bertrand Russel eller något annat endast för honom möjligtvis begripligt.
Ögonblicksbilderna av allt detta är knivskarpa för mig till denna dag och skräcken av att förolyckas genom att själv klanta till det och tappa kontroll, att mitt liv på riktigt kan hotas är sedan dess, inpräntat.
***
Minns jag verkligen inget av de fyra åren innan cykel-incidenten? Möjligtvis kan jag få vissa förnimmelser när jag ser gulnade foton av min mammas stora mage i väntan på min lillebror, eller av min vackra pappa när han sitter med sin pojk i knät i en gunga i Nordingrå sommaren 1970 och ser sin tvååriga sons kärleksfulla lycka när han vänder upp sitt huvud och tittar på sin far.
Mina föräldrar var nog inte riktigt redo föräldraskapets utmaningar och jag vet att jag inte var planerad. Min far forskade på universitetet samt periodvis i Italien driven av att komma så långt bort som möjligt från sin uppväxt. Min mor övergav sin plats på arkitekt programmet på Chalmers när hon blev på smällen och läste i stället språk till sina föräldrars besvikelse. Mamma berättade långt senare att jag, som brukade vilja sova hos henne när jag var 3–4 år, väckte henne tidigt en morgon när pappa kommit tillbaka från en period i Trieste och viskade nästan ohörbart: ”Mamma, det ligger en farbror i sängen utan kläder!” Pappa var trasig och vissa rum i hans inre till och med vanställda. Mamma, sina föräldrars ögonsten, var besatt av pappa som var lång, mörk och såg ut som en tystlåten och svårtillgänglig filmstjärna, hon kunde aldrig matcha honom eller försvara sina barn i hans närhet. Här kom jag och min bror i kläm och det har till stor format våra individuella liv.
***
Den gamle och lille-man är tillsammans ensamma i lilla röda huset på berget
Mannen mitt emellan gömmer sårens svärta bakom
den egna ordningens palissader långt bort från allt som aldrig blev hans
Stenarna vid havet är mindre nu och mannen mitt
emellan behöver inte sina palissader längre
Den gamle är redan i lille-mans framtid och
stenarna vid havet kommer bli stora igen
Men så, jag hade ju min morfar. Den man som räddade mig under den tiden när jag inget minns, han som betytt mest för mig av alla de märkvärdiga människor jag senare mött i mitt liv. Hans känslosamma, dramatiskt sentimentala sätt när vi var ensamma och inför andra, hur han älskade, lyfte och beundrade och gav mig ett livslångt vaccin mot många av livets farsoter.
Där fanns en omtyckt badplats, ett av flera havsbad, och vi brukade åka dit vid fint sommarväder, om det inte sammanföll med tennis från Wimbledon i skiftet juni – juli. Vid badets bortre del löper breda runda stenar ut mot havet utan horisont. Morfar brukade redan från det att jag bara var några få år, under hans vaksamma öga, låta mig få klättra och balansera ut på stenarna mot havet. Den varma solen mot kroppen, det varma bräckta vattnet som stänker upp och det lilla uns av obalans som omedelbart fångas upp av morfars starka armar och händer. Så till sist när alla andra bara är prickar på stranden lång bort sätter vi oss ned tillsammans på en sten och tittar i tystnad ut mot horisonten, lyssnar vinden och vattnet.
Morfadern stannar plötsligt den lilla orangefärgade franska bilen mitt på grusvägen och i den totala tystnaden fylls bilen av doften från myrens porsbuskar. De är ännu inte framme där de ska hugga ned och ta hem några av de mest perfekta enbuskarna för att vid hemkomst gömma sig för världen nere i källaren och tälja till på riktigt livsfarliga armborst medan morfadern berättar om Joe Louis, Jack Dempsey och de största amerikanska boxarna innan Muhammad Ali. En berömd kammarorkester från Rom spelar Vivaldis Årstider på bandspelaren och den varma lukten från oljepannan fulländar tryggheten för dem båda.
I bilen tittar pojken försiktigt mot mannen han beundrar och respekterar som ingen annan och förstår att något ska sägas i den sats hans morfar anlägger. Morfadern vänder så huvudet och kroppen mot honom för att kommunicera med hela sitt väsen, han ser sin morfars tårögda ögon och när morfadern harklat sig säger han långsamt – ”Jag älskar dig mer än mina barn.” Han vänder sedan fram ansiktet mot vägen och tittar efter något pojken inte förmår se, och avslutar med att säga: ”Så är det bara, och glöm aldrig att jag sagt det till dig.” Pojken, som fortfarande är ett barn, vänder långsamt ned sitt huvud mot bilens golv av förlägenhet inför detta monumentala och ska han förstå långt senare, livsavgörande ögonblick. Hans själs ledningar och kretsar är ännu inte utvecklade för detta budskap i starkström, men i samma ögonblick som orden uttalas slås strömmen på och pojkens system och en del av honom blir vuxen.
Naturligtvis var jag medveten om min relation till min morfar utifrån ett barns perspektiv genom att han alltid placerade mig som nummer ett i alla sammanhang och skyddade mig mot allt från det ögonblick jag vaknade tills jag somnade med honom sittandes vid sängkanten varje kväll. När jag vaknade nästa morgon och gick upp i köket satt han där med den blåa och gröna skålen redo, filmjölken, cornflakes och mormors jordgubbssylt. Alltid väntandes med sitt varma kärleksfulla leende, och så började historierna, de älskade historierna, inte bara om de berömda amerikanska boxarna Joe Louis och Jack Dempsey innan Muhammad Ali, utan också hans egna historier när han fångade tjuvar med sin batong och klämde luften ur dem mot björkarna. Jag gick dock av tåget när han försökte intressera mig för konflikten mellan Israel och Palestina, ”men vad gör väl det” sa morfar, ”det tar vi senare”, och så det där breda kärleksfulla leendet. När sedan resten av huset vaknade med mormor, lillebror och föräldrarna gick vi ner i källaren och tränade, lyssnade på Vivaldis årstider och spände armborsten. Morfar ville att jag skulle hoppa hopprep innan jag boxade på den medicinboll han hade lyckats hänga upp i taket nere i källaren i två järnringar. När jag bankade och slog på denna medicinboll, medan morfar berättade om tjuvar och banditer och Jim och den stora djungel-fighten och sa åt mig att hålla i gång fötterna för att ”inte bli träffad av motståndaren”, brukade mormor till sist riva upp dörren ner till källartrappan och skrika att ”nu får ni sluta det låter så jäkla störande här uppe när vi sitter och äter frukost…” morfar svarade inte utan log bara och sa – ”kom så går vi ut och spelar landhockey på gatan”.
Jag var onåbar och skyddad av min morfar, min far skulle aldrig kunna komma åt mig verbalt eller fysiskt när jag var under min morfars vingar.
***
Pappa plågades hela sitt liv, speciellt innan hans och familjens senare liv söderut hunnit utvecklas någorlunda socialt och yrkesmässigt, av sin uppväxt som äldste son i en familj med många syskon och en pappa som i sin tur hade grava problem. Där fick pappa ta det värsta. Om sin egen barndom kunde han aldrig berätta särskilt mycket, han berättade dock att han som tonåring under långa promenader funderade över varför livet var så jävligt och hade tankar på att avsluta sitt liv. Resten av pappas barndom fick jag sedan i takt med min egen utveckling och många år i terapi lista ut genom hans handlingar och ord om annat. Stackars jävla farsan, han löste aldrig sina problem men blev ändå snällare på ålderns höst. Såklart utvecklade han en våldsam svartsjuka mot mig, sitt eget barn och min morfar, morfadern manifesterade ju allt han själv inte klarade av, mitt framför näsan. Och hur intellektuellt intelligent pappa än var med sitt huvud djupt inne i de stora filosofernas skrifter, så kunde han aldrig konfrontera det rent mänskliga som låg alldeles precis framför honom själv, att vara far till sina söner.
Våra besök hos pappas mamma under sommarvistelserna norrut, den resliga och robusta farmodern
på motsatta sida av residensstaden var som att förflyttas till en annan värld och tillstånd. Pappas uppenbara olust och påtagliga obekvämhet med att möta sin egen historia var närvarande med öronbedövande tysthet och ofta dröjde det flera dagar efter ankomst norr till det att vi besökte farmor med hennes alltid nybakade kardemummakaka på silverfatet i hyreshuset bredvid minigolfbanan bakom den gamla skolan. Jag minns varenda detalj; hur asfalten såg ut utanför huset mot den av tjäle slitna trottoarkanten, den trasiga stenbeläggningen som ledde fram till ytterdörrens handtag och hur handtaget kändes i huvudhöjd innan den säregna lukten inne i trapphuset slog emot mig och de i mitten fördjupade trappstegen i halvtrappan som ledde upp till hennes dörr till höger. Det oförställt äkta men tokiga leende som mötte oss i dörren och pappa som slog an en förställd munter ton som innan vi ens hunnit sätta oss till bords för kaffet förbyttes till tystnad. Jag kan fortfarande i magen erinra känslan av obehag när jag minns hur jag satt och tittade på köksklockan och bedömde att två timmar borde vara hyfsat långt och nog för att vi då kanske åter kunde åka till det lilla röda huset på berget där säkert morfar väntade på mig och hade tänkt ut något roligt vi skulle hitta på.
Minns såväl hur pappa gjorde sig onåbar genom sina böcker, särskilt efter besöken hos sin mamma, så hade han alltid gjort och så hade han ju genom studier skapat förutsättningarna för ett senare liv långt därifrån. Jag kan fortfarande känna det dåliga samvetet mot farmor för att hon var satt på undantag genom att vi dröjde flera dagar med att hälsa på henne, när vi till slut kommer för att hälsa på sitter vi tysta runt hennes köksbord och pratar knappt. Som om pappa ville hämnas på henne. Allt detta måste hon ha känt av naturligtvis, en förödmjukelse hon accepterade eller bara ignorerade.
Pappa hade många syskon som det gick olika för i livet men hur farmor kände i sitt innersta inför sina barns olika öden får jag aldrig veta. Min farfar med okänd andel zigenskt blod och enligt vaga berättelser vissa konstnärliga färdigheter, fick jag aldrig träffa. Berättelserna om honom är knappa men skiljer sig ändå åt då pappas minnen verkar vara mörkare än de av hans syskon. Pappan var dock äldst och har minnen som gick längre bak i tiden.
Måhända är det farfars eventuellt zigenska blod och farmors släkts fysiska resning som gjort att pappa
och hans syskon såg ut som turkar efter några veckor i den norrländska solen och att det i någon gammal kyrkbok i Norrlands inland talas om män som burit stockar på sina axlar och byggt timmerhus som står kvar än idag efter några hundra år. Skrönor kanske, men se då på mig och brorsan och betänk att vi tillsammans lyft 400 kg i marklyft fördelat på två lyft.
Farmor var uppväxt på tidigt 1900-tal i Västerbottens inland i en by dit ingen väg ledde, hon jobbade som ung i skogen med boskapen och fick som liten flicka se sin pappa klubbas ihjäl på andra sidan ån. Sista gången jag och min bror besökte henne på hemmet när hon var en bit över 90 och dement, tog hon min bror i ett krampaktigt grepp om armen och kallade honom gråtande vid sin mördade pappas namn när vi skulle säga farväl för sista gången. Jag minns fortfarande farmors telefonnummer, riktnumret följt av 12 38 11 och exakt hur hon lät de få gånger jag ringde henne och hennes omedelbara fråga om vädret där jag var. Jag förstår att hon och jag aldrig skulle kunnat ha det samtal jag skulle vilja ha haft med henne. Så mycket hon tog med sig. Jag har ett trasigt gammalt foto av henne i unga år från 1941 med en litet barn på sin arm, min pappa.
***
Barndomens katastrofer var när vi hade flyttat långt söderut och på somrarna lämnade norr efter två veckor och när jag visste att jag skulle bli bestraffad av pappas dåliga och livsfarliga humör när vi till sist åkte. Jag minns hur både jag och min bror mådde dåligt dagar innan och hur vi ofta hade magproblem och inte kunde äta, var oroliga och ledsna. Minnena av mamma i dessa stunder är bleka, upptagen som hon var av pappa där nere i deras avskilda rum i källaren hos mormor och morfar, men hon var såklart också ledsen av sådant man förstår bättre när man blir vuxen och själv har barn. Pappa var frånvarande, mormor pratsam och sparade sin ledsamhet åt egen tystnad och avskildhet. Morfar satt öppet med tårar i ögonen han inte skämdes för vid middagsbordet kvällen innan vi skulle åka, han visade ett mod och en känslosamhet min pappa måste ha hatat.
Avskedens morgnar inför den långa resan söderut brinner fortfarande i minnet. Efter att alla kramat om varandra skulle jag och morfar till slut säga farväl och jag minns för alltid ögonblicket med våra ansikten stilla mitt emot varandra.
Vi sitter i bilen som slingrar sig ned från berget och jag märker hur pappa både lättar men samtidigt blir på ett helvetes dåligt humör så fort det lilla röda huset försvunnit i bilens alla speglar och fönster. Jag sätter mig i baksätet på vår jävligt fula mintgröna SAAB 99 GL så att pappa inte kan se mig genom mittersta backspegeln då jag vet att han är livsfarlig om jag säger minsta fel. När mamma samlat sig är hennes fokus åter på pappa och jag känner mig ensam och rädd som barn utan värn. Det är tystnad de första 30 milen till Sundsvall.
***
1973 flyttade vi från norr, jag är då fem år. Pappa övergav sin forskning vid universitet och ville långt bort. Mamma ville inte flytta men stod sig som vanligt slätt mot honom och gjorde därmed det hon sedan kallade sitt livs största misstag; att rycka mig och min nyfödde bror från det lilla röda huset på berget och föra oss lång bort in i det okända.
Jag minns nu det stora avskedet från tågstationen med skulpturen i grönt norrsken framför. Vi är vid tåget som precis ska avgå västerut mot Vännäs och sedan vika av rakt söderut. Det är mörkt och morfar lyfter ombord väskorna. Mammas hår är uppsatt i hästsvans och hon har sin ljusgröna polotröja på sig som rymmer den putande magen, ansiktet är härjat och förvridet av smärta och gråt. Det är bara hon, jag och morfar i hela världen. Jag gråter förtvivlat när jag ser min morfar gråta den där tunga, tysta
gråten. Såklart kunde jag inte då förstå det han gjorde. Jag förbannar detta ögonblick av skräck.
Från att ha varit nästan varje dag av mitt liv i tryggheten hos min mormor och morfar är jag nu snart i ett helt annat okänt liv 100 mil därifrån. Morfars värn är borta och mamma kan inte skydda. Familjen lever pappans villkor.
Hädanefter får jag bara träffa mina morföräldrar en eller kanske senare två gånger varje år under hela min barndom. Nu slipper pappan närheten av sin egen historia, han slipper sin ständiga inre jämförelse med morfar som han alltid förlorade.
Om jag som vuxen ändå hade fått prata med pappa om allt detta. Förbannade helvete. Jag sätter på spårljuset inåt och letar efter minnen från denna första tid i exil i det nya livet, efter vad som nästan måste ha varit som att födas på nytt.
Jag minns breven från min morfar som alltid var tre sidor långa. I dessa till en början handskrivna brev redogjordes för vad han och mormor gjort senaste tiden, diverse skogsutflykter och lördagens sedvanliga simtur med 1000 m crawl. Men breven avslutades alltid med hur han beskrev sig själv sittandes i skenet av sin favorit-lampa i mammas gamla flickrum och upplevde sina minnen av när han såg sitt äldsta barnbarn sist, hur han för sitt inre såg oss spela landhockey på gatan utanför.
***
Jag har låst in mig i det stora badrummet på våning två i radhuset vid skogsbrynet i den lilla hålan. Här, 100 mil bort, har vi hamnat. Jag har lyckats få fatt i mammas sax och letar längst in och ner i garderoben efter något att klippa i. Inte för att förstöra utan för att visa mamma att jag finns. Efter en tid kommer mamma på mig och säger att jag absolut inte får göra så, min pappa kommer bli ursinnig förklarar hon. Jag fortsätter dock en tid och kan inte sluta förrän pappa till slut får veta.
Nu äntligen ska jag få min belöning och pappa ridas av sin demon. Den fysiska smärta jag snart ska få utså är inget mot vad pappa kommer att få leva med för resten av sitt liv. Jag sätter mig i min lilla pyjamas på min sängkant på andra våningen och väntar.
Den enda av oss som ville flytta var du pappa, eftersom du flydde den strid du inte stannade och tog.
Vad förlorade mamma, vad förlorade jag, vilka förutsättningar gavs min bror som aldrig hann få den vaccinering jag fick.
Han håller hårt i mjuka åsnan
lyssnar demonens mardröm
det väser i trappan
ingen väg ut
Med sorgens livlösa ögon kommer hugget
som inte dräper
Såret försvinner genom förlåtelse
i ditt sista andetag