Vädret är vackert när jag sätter segel, och efter den kommande långa resan är dimma, regn och kyla till sist vad som kommer visa att jag är nära. Det enda jag har med mig är tankens klara ljus efter ett liv.
Så i landet med de döda träden i förbannelsens brända jord, ska jag leta en frusen och smutsig pojke som vandrat ensam här i decennier. Jag ska lyfta upp och omfamna honom och våra bruna ögon se på varandra när jag förstår hans stumma berättelse om rädsla och skräck
I min famn bär jag pojken till båten där det nu finns mat, vatten och varma kläder. Vi glider långsamt i väg och ser tillsammans i tystnad en sista gång tillbaka på de döda träden. Pojken tittar sedan länge på mig och tar min hand när han klättrar upp i mitt knä och somnar medan jag styr båten.
När jag långt senare vaknar upp är vädret åter vackert, vinden frisk och solens strålar leker över vattnet medan örnen vakar i sitt rike högt däruppe ovan allt annat. Den lilla pojken sitter inte i mitt knä längre. Jag lutar mig över relingen, sträcker ut min arm och låter min hand vidröra det nästan spegelblanka vattnet. Där ser jag min arm runt en leende pojke med solbränt ansikte och rufsigt brunt hår, så där som barn blir när de varit ute på sjön en lång vacker sommardag.
Det är åter dags att Gå iland.