Värdshuset Blå Galten den 10 februari 1821
gryning mot våning 2 och rum 8
Den kompromisslösa morgonsolens vassa strålar river upp och straffar min karaktär och natt.
Odören ur min muns kloak fyller mig med värre vämjelse än stanken från de kläder täckandes merparten av min lortiga kropp jag burit obrutet under det jag minns som en veckas tid.
Mina vanligtvis välskötta händer, ytterst prydda med de förut välklippta naglarna är sotiga efter mitt eländes fall mot eldstaden, februariköldens hudsprickor ödelägger mina fingertoppar som brukade vara ömma när jag för husrum och riksdaler både smekte och uppviglade själar och förförde kvinnor.
Min självrespekt är nu utblandad med innergårdens lera in smetad i mina skosulors tarvliga hål.
Jag har mitt enda liv.
Ska jag leva så här och tillåta hjärtat slita ut min själ och återstående talang samtidigt som min brorsons och mina bröders familjers historia och framtid vanställs.
Min kropp delar kusk med vissnad själ när jag piskar ryggen på värdshuset en våning ned, natt efter natt.
Mina få återstående penningar och den lilla berömmelse jag fortfarande åtnjuter håller för att roa dem vars tillvaro är värre än min.
Innan jag efter det hårda uppvaknandet återställt kroppens vätskor såsom jag förtjänar och vant den vid, vrålar ångesten ur det hjärta som aldrig kan bli helt igen.
Jag vill se och säga JA till allt men hjärtat rusar oregelbundet av krämpor och av tidens obönhörlighet.
Jag vill fira varje dag fullt ut med den glädje som jag förut vaknade med.
Människor, se min Gudagåva och förstå storheten i att dela min tid på jorden.
En vän sa: ” – du förändras hela tiden och är inte längre samma person du än gång var – och det slutar aldrig.”
Jag känner…svartsjuka närhelst jag minns dessa ord och jag förbannar mitt tidigaste liv, den omogenhet och de fjättrande rädslor jag ärvde som skymde mitt förstånd, den oförmåga som till sist tryckte ner mig mot högländernas jordgolv med generationers lukt av unken fukt i insekters sällskap.
Min själs kloak.
Inget återstår som sammanfogar det förflutna med mitt nuvarande liv, mitt livs kontinentala plattor glider långsamt isär likt en majestätisk sorgeprocession.
Jag är vilse och kan en god dag prestera vad jag i bästa fall vet är en kompromiss mellan det yngre livets hunger och mod och den nuvarande av livet och kärleken, härjade människan.
Gud, varför gav du mig dessa ärr.
Jag har fastnat i stympningen där skaparkraften sinar, där lusten att läsa litteratur och lyssna det jag ännu inte hunnit lyssna till, upphört.
Samtidigt blir jag ändå mer och mer smärtsamt medveten om vad konsten kan skänka även mig.
Jag skrumpnar när jag läcker min intjänade livserfarenhet medan örat piper och lemmarna värker, mina inneboende djävular riktar den skadade självkänslas mörka ljus på dessa ömheter.
Tystnad.
Det enda som kan skänka vila nu är ensamheten eller den lättjefulla samvaron med personer jag inte känner men som lyfter mig och minner mig om min krafts dagar.
Detta bröder och systrar är livet som det är.
Ingen behöver skylla på någon.
Jag saknar dig
Min odödliga kärlek
LvB