Skogen
Den stora skog där jag spenderat så många lyckliga dagar står inte kvar längre
när den i en framtid kanske åter står där ståtlig och intagande
är det med andra träd och min tid sedan länge förbi
Det har betytt allt att få dela varandet med livets monument i alla årstider
ofta i sällskap av hundarna som ivrigt nosande drivit mig upp och ned bland skogens mossiga stenblock
när sommarens regnstormar piskat, har min väldiga rygg hållit emot för att ge tröst och skydd
vishetens pelare har inspirerat till drömmar och givit oändlig utsikt när jag slängt mig ut med självförtroendets örnvingar jämte självaste Zeus
eftersom ingenting varit omöjligt gled jag vidare bortom berg och raviner och såg andra platser där jag kände igen människor från andra tider, sovande utanför sina väderkvarnar under varma sommarnätter för länge sedan
Längre än så gick det inte att komma då
det var den yttersta gränsen som jag inte kunde passera
Insiktens ånger kröker och bränner nu mina vingar när jag handlöst rasar nerför skogens höga träd och landar hårt bland stenblocken
när jag vaknar är det natt och jag ser en viktoriansk gatlykta vars sken påminner om en bekant oljelampas vid lägereldar för längesedan
anar ytterligare en lykta längre fram och bestämmer mig för att sakta gå ditåt
märker nu att jag inte kan se mig själv
i denna tomhet känner jag inte såren på min kropp efter fallet, ingenting luktar ingenting, men en välbekant melodi hörs svagt från fjärran
är det cellon eller kvinnans röst